ni vet känslan när nånting skitjobbigt plötsligt bara löser sig? och helt plötsligt känns de som något jobbigt uppe i huvudet inte behöver tänkas på längre?
finally, säger jag då... kändes som om det var på tiden, skönt iaf så hoppas de blir bra :)

sen så blir ja så himla sur för den jävla spinkjävlen i foten har gjort hälen helt svullen och blabla = ingen gympa! :(
sen blir det verkligen inte bättre när man har en så överbeskyddande orolig mamma som tror att ja ska dö så fort ja typ har ett litet blåmärke... ååååååååååååååååååååååååååhhh
jag som var så sugen på o gympa ikväll men nu kommer säkert mamma tvinga mig hela vägen till lund, hallå lund för en jävla spink i foten?!?? för o kolla så det inte är någon fara, som det ändå aldrig är.
åh, blir så förbannad...jag som var så sugen på att gympa idag :(